Intressant artikel

Läste en väldigt intressant artikel på Hippson, om Linnea Eriksson. En unghäst beridare och tränare. När jag läser hennes artikel måste jag säga att jag håller med om det hon säger och sättet hon tränar sina hästar. Tycker hon kommer med intressanta saker och har ett bra svar på varför hon gör som hon gör, och uppenbarligen är det ett vinnande koncept.

Hur ser träningsupplägget ut för unghästarna?
– Alla hästar går i skrittmaskin varje dag och i hage när vädret tillåter. Utöver det rids de ungefär fem dagar i veckan, ofta blir det hoppning en av dagarna. Jag försöker att planera träningen så att den blir så jämn som möjligt varje vecka, vilket innebär att jag är noggrann med att anpassa den för de hästar som är hemma medan de andra tävlar. 
– Har jag någon unghäst som är tittigare än andra hoppar jag den gärna fler dagar i veckan. I övrigt rider jag mycket markarbete eftersom jag trivs bäst på ridbanan. Jag är med andra ord väldigt dålig på att variera träningen. Eftersom jag är så rädd för att ramla av när jag rider ut så blir det inte av att jag gör det. På så sätt blir hästarna väldigt välridna, men samtidigt blir de lätt rädda för saker eftersom de inte får se så mycket utanför banan. Är hästarna bara fyra år vill jag maximalt rida dem tre gånger i veckan. I alla fall om de presterar bra för sin ålder, hamnar de efter i utbildningen får de naturligtvis jobbas lite mer. 

Är det någonting i din träning som skiljer sig från andras?
– Jag rider alltid med gramantyglar, även på unghästar, eftersom jag vill att hästarna ska lära sig den rätta formen direkt. Jag vill inte dra i bettet och vara hård i handen för att få hästen i form, då är det lätt att de blir okänsliga i munnen. Själv tycker jag att jag blir mycket mjukare i handen, och hästen uppfattar hjälperna lättare, om gramanen är där och hjälper till. På danska heter det ”glidtygel” vilket jag tycker är ett bra ord, eftersom den glider genom bettringarna. Jag kan faktiskt inte förstå hur man generellt kan se gramanen som ett dåligt hjälpmedel, även om den används rätt. 
– En del hästar funkar bra när man tar av gramanen. Några vill gärna ta upp huvudet, men jag tycker inte att det gör något eftersom de har fått musklerna på rätt ställe när de har arbetat rätt i markarbetet. Hur hästen bygger muskler och hur den formas är det viktigaste. Gramanen har jag inte på för att dra ner huvudet utan för att stabilisera formen.
– När jag har bommar framme och hoppar småhinder brukar jag också ha graman på, men då knäpper jag upp den vid handen – i fall att hästen skulle fastna (se bild). Då kan tygeln lätt dela på sig och glida ur av sig själv. När jag hoppar större hinder tar jag förstås av den. 
– Många av mina elever, även de som är orutinerade ryttare, råder jag att rida med graman. Det är något man måste lära sig när man tränar för mig. Går hästen i fel form får ryttaren ofta dra och slita mer med sin hand. Med gramanen får de i stället en känsla för hur hästen arbetar rätt och kan då fokusera på att rida mjukt. Det som kan vara risken för den orutinerade ryttaren är att man rider hästen för mycket på framdelen och får den framtung. Därför gäller det självklart att lära sig att använda hjälptygeln rätt, så att hästen bär sig på bakbenen. 

Ett urdrag ur artikeln men tycker ändå att du ska gå in och läsa den och sedan skiva din åsikt om vad du tycker om hennes sätt att träna och utbilda hästar. Läs artikeln på Hippson.